En berättelse om att inte vara kyckling

Allt började med en högflygande idé

2014 satt Maija Itkonen på ett plan. Nedanför henne låg Atlanten och framför henne låg en framtid där hon skulle starta en matrevolution och förändra världens syn på växtbaserad mat. Det visste hon givetvis inte vid det laget. Just då var hon bara en formgivare som satt och läste New York Times. Och det var då hon såg artikeln som skulle bli startskottet.

Rubrik: "Fejkat kött smakar, äntligen, som kyckling."

Det var en viss turbulens i Maijas huvud. Som vegetarian sen alltid hade hon aldrig förstått grejen med att fejka smaken av kött. Och när var "smakar som kyckling" någonsin en bra sak?

Visst, det var bra att livsmedelsföretagen försökte göra bättre växtbaserade proteiner, tänkte Maija. Planeten går på knäna, till stor del på grund av köttindustrins utsläpp och hänsynslösa jakt på mer odlingsmark. Kostrelaterade sjukdomar håller på att bli epidemiska och djuren mår inte särskilt bra av hela cirkusen heller.

Visst är det så att varje måltid vi äter formar världen vi lever i. Men kvaliteten på de soja-, vete- och svampbaserade proteiner som Maija (och hennes barn) hade provat var bara fruktansvärt tråkiga. Och om att "smaka som kyckling" var toppen på deras ambitioner, så var det inte precis Mount Everest de försökte bestiga. Dessutom, varför använde de råvaror som många är allergiska mot, eller som behöver skeppas över halva jordklotet?

Det var då idén poppade upp i hennes huvud: havrekött.

Och omedelbart efter poppade ett namn upp: Reetta Kivelä.

Låt oss presentera: Havregeniet

Reetta var en av Maijas bästa vänner från gymnasiet. Sen dess hade hon gått och blivit en välrenommerad forskare. Och inte i vilket ämne som helst, utan med fokus på en särskild växt med väldigt speciella egenskaper. Såklart: havre.

Väl på marken igen ringde Maija upp Reetta för att berätta om sin idé. Reettas reaktion var kanske inte den sprakande entusiasm hon hade hoppats på. Som forskare var Reetta en person som inte trodde på någonting förrän det var ordentligt testat. Och ingen hade någonsin gjort ett alternativ till kött av havre tidigare. För att, tja, det var helt enkelt inte logiskt.

Trots att havre innehåller massor av fibrer, mineraler och antioxidanter, och dessutom mer protein än andra sädesslag, så verkade det omöjligt att ge det 1: en god smak, och två: en behaglig konsistens. Två ganska viktiga saker, alltså.

Men för en gammal (och fullkomligt lyrisk) väns skull, och kanske lite nyfikenhet, lovade hon att göra ett försök. För sida vid sida med skepsisen i hennes vetenskapliga hjärta, fanns också en uppfinnares drömmar om att utmana verkligheten och göra det omöjliga. Dessutom hade hon också gärna sett att det fanns bättre vegetariska alternativ för vanlig vardagsmat, eftersom hon hade två tonårsvegetarianer hemma, som var smått dödströtta på linser.

Allteftersom timmarna gick i labbet lättade den skeptiska dimman. Där andra hade misslyckats började Reettas tester visa små men lovande resultat. Timmarna hon hade lagt på att studera de här små guldkornen visade sig vara värt det, och snart var hon övertygad om att Maija var något på spåren.

En duo med omöjligt uppdrag

Och så grundade Maija och Reetta det som senare skulle bli Gold&Green Foods. En liten startup med ambitionen att knuffa världen i rätt riktning, en måltid i taget. Två revolutionärer, beväpnade med lite teknik och några plantor, i kampen för sina barns uppskattning, världshälsan och miljön, med köksbordet som slagfält.

Produkten var långt ifrån färdig och folk kallade dem galna. Och visst, de tog en stor risk, som satte allt de hade på spel för en dröm om havre. Men de visste en sak: Om du vill förändra världen kan du inte vara en kyckling.

I jakten på det perfekta växtbaserade proteinet fick de med grönsaksexperten Zhong-Qing Jiang på tåget. Tack vare honom fick projektet ett ny skjuts. Men labbet de använde hade sina begränsningar. De behövde ett nytt sätt att bearbeta havren. Och några rejäla maskiner. Och det fanns inte att hitta i närheten.

Hela projektet höll på att stupa. Att skapa nya verktyg för att utföra tester skulle bli alldeles för dyrt. Och även om de hade råd skulle pappersarbetet för att få dem godkända ta flera år. Men lika övertygade som de var om sin idé, lika övertygade var de att det måste finnas ett annat sätt. Och det fanns det.

En genväg genom Kina

Genom sina kontakter på universitetet fick de tag på en professor i Kina som kände till en fabrik mitt ute i ingenstans där de kanske, möjligen, eventuellt kunde vara något som liknade vad de letade efter. Det var långt bort, det var dyrt, det var dåliga odds. Men det var värt en chansning.

Med några säckar havremjöl satte de sig på ett plan och åkte till den avlägsna fabriken. Inspirerade av deras teknik för att bearbeta soja fyllde Reetta och Zhong-Qing på maskinerna med sina egna grejer. Arbetarna tyckte, så klart, att de var galna. Men resultatet som kom ut var, om inte "havrekött", så i alla fall något lovande.

Med mjölet utbytt till maskindelar i väskorna (som tullpersonalen ställde en hel del frågor om) återvände de till Helsingfors för att bygga en prototyp i universitetets labb. Men det dröjde inte länge innan labbet blev för litet, och de tvingades hyra ett gammalt bageri för att få plats. Det här blev deras lekplats för ett tag framöver, där idéer, havre och teknologi pressades till bristningsgränsen, drivna av en aldrig sinande ambition att utklassa alla kycklingkopior till proteiner, en gång för alla.

Knäcker det med bönor

Det tog sex månader av försök innan de knäckte det. Genom att blanda havren med bondbönor och gula ärtor fick de en produkt som smakade hundra gånger bättre än kyckling. Och inte bara det. Den innehöll dessutom mer protein än kyckling. Och inte bara det. Den innehöll också alla essentiella aminosyror. Och inte bara det. Genom att bokstavligt talat dra havrefibrerna i den mekaniska processen fick de en "pulled" konsistens, med precis rätt tuggmotstånd och en fin suga-upp-oljan-och-blir-krispig-faktor. Allt utan några som helst tillsatser eller kemikalier.

Det visade sig att de inte bara hade lyckats skapa det perfekta växtbaserade proteinet. De hade lyckats skapa det perfekta proteinet, alla kategorier. (Det är sant, läs på.)

Sanningens ögonblick

Planen var att starta i liten skala, och sälja Pulled Oats i några få finska matbutiker för att se om det fanns något intresse.

Resultatet: Inte ens Joe Labero skulle kunna trolla bort förpackningarna från hyllorna snabbare.

Folk älskade det. Och matbutikerna älskade det. Och vi (ursäkta att vi tar en aktiv roll som berättare här, men det här var när vi verkligen blev en grej) älskade att folk älskade det. Grejen var bara den att vårt lilla bageri inte var byggt för en sådan efterfrågan.

Växlar upp i rekordfart…

Med våra hjärnor skakade av lika delar stolthet och panik fick vi tag på en urblåst fabrik strax utanför Helsingfors. Och allteftersom ordet spreds om vårt havreprotein kom ett helt gäng av fantastiska människor som ville vara med på vår resa. Några av landets vassaste matforskare, ingenjörer, processplanerare och produktionsarbetare följde med oss in i den tomma lådan. Och tack vare deras hjärnor, händer och sprudlande entusiasm lyckades vi göra om den till en fullfjädrad Pulled Oats-maskin på rekordtid. Inom två månader kunde vi äntligen börja leverera i större skala, till alla havrehungrande människor runtom i landet.

…och få några klappar på axeln

Några av de här människorna verkade jobba med att dela ut priser. För strax efteråt fick vi – och framförallt vår Pulled Oats – en massa fina utmärkelser. Som de här:

Product of the Year, Product Phenomenon of the Year, Best New Protein, Quality Innovation, Best Company at the Helsinki Region, CTO of the Year och Entrepreneurial Scientist of the Year.

Men kanske var det en tweet, under Finlands presidents TV-framträdande på nationaldagen, som fick oss att förstå hur stor vår produkt verkligen var.

Det stod: "De brukade fråga gästerna 'Vad betyder nationaldagen för dig?' I år frågade de bara 'Vad betyder Pulled Oats för dig?'"

För måltider som betyder något

Och även om utmärkelser är trevligt, så är det inte det som får oss att jobba vidare. Det som verkligen betyder något är att du – och alla andra som vill ha ett nyttigt, enkelt, gott och miljövänligt protein – ska kunna laga schysst mat varje dag, utan att kompromissa.

För oss finns det inget som är så viktigt som vardagens måltider. Inte bara för hälsan och miljön, utan också för vår kultur och våra sociala band. Det är då vi umgås och utvecklas som människor. Och vi tror att om du kan laga vardagsmat som lämnar ett leende på läpparna, och samtidigt vänder världen i rätt riktning, då har våra liv en mening.

Och det här är bara början

Precis som Maija när hon satt på det där planet har vi ingen aning om vad som kommer hända i framtiden. Men vi är övertygade om att fler och fler kommer att upptäckta Pulled Oats. Och med tanke på vår raketstart har vi tillräckligt med självförtroende för att sätta ödmjuka mål.

Som att: Ta över världen.

Kalla oss galna, kalla oss havrenördar, kalla oss vad du vill.

Men vad du är gör, kalla oss inte för kyckling.